Där står dom, uppblåsta, självgoda och idisslar med ett getaflin på läppen.
Själv hålögd av sömnbrist och det hjälper inte att jag skriker, frfn kläm fram, dom meddelar bara lungt -määä, allt har sin tid.
Sant är det och jag lär mej att naturen kan vi inte tämja hur mkt vi än vill, vi försöker och resultatet är ju bara att se hur vi behandlar vår planet, vårt arv, vår framtid, vårat "levebröd".
Kära älskade getter, jag ska med all respekt i världen vaka över era födslar som ger mej den maten som får mej och min familj att överleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar